fatta! jag dog inte. jag sprang midnattsloppet under 1 timme och jag lever. därför kan jag skriva det här blogginlägget. för som dom säger: "dead men don't blog stuff". jag sprang de där jävla 10 kilometrarna. fast jag inte tränat så mycket. min längsta träningssträcka i år var nog ca 5-6 km max. det gjorde jag 5 dar innan själva loppet. det var asjobbigt så jag undrade hur fan i helvete jag skulle orka det dubbla.

grejen är att jag egentligen rent konditionsmässigt inte har några större problem att springa sträckan. problemet sitter i mitt psyke. jag tycker det är så oerhört trist att springa. det är liksom bara ingenting. man sticker ut å rör på benen i X antal minuter. varför då? och så går mina tankar när jag är ute på en löprunda. så när jag tränar så är det ungeför detta som rör sig i min skalle:

0-1 km: "inga problem detta ju. kan lätt kuta såhär i timme"

1-1,5 km: "najs..nu svettas man lite. skönt att röra på kroppen fan"

1,5-1,8 km: "stön...börjar bli jobbigt"

1,8-2 km: "stön...nu måste jag ha sprungit minst 25-28 minuter va?"

2-2,2 km "satan va långt de e tills jag ska vända. och då har jag lika jävla långt tillbaka igen. vad sysslar jag med??"

2,2-2,5 km: "HUÄÄÄRK VAD JOBBIGT! varför i helvete springer jag för? asså..jag stannar och går bara nån minut sen fortsätter jag springa..de kan väl inte göra nåt?"


2,5-2,6 km "amen för höge farao! nu stannar jag!! vilar lite.."

2,6 km: jag stannar!

och sådär håller det på. jag har inget löparpsyke..
döm då om min förvåning när jag igår sprang och vid 4 km hade jag 21 minuter. dvs strax över 5 min/km och vid 5km var klockan på 26,5 minuter. helt OK. jag hade lovat mig själv att inte gå med i de andras tempo utan bara ta de lugnt och försöka gå under timmen. så allt gick fint som fan fram till strax efter 6 km.
sen började helvetet. jag svär vid min dobrak. helvetet!
vi snackar alltså belsebubs hemvist, uppenbarade sig i form av en ful satans backe som var 400 jävla meter lång!
och jag var nu tvungen att kapitulera och skämmas för första gången. alltså jag fick stanna. det var en kombination av trötthet och inflammation i min ena hälsena. hälsenan i sin tur e inflammerad för att den är för kort. båda mina hälsenor e fört korta. så jag kan inte springa i branta backar. det gör ont som fan och mina vadmuskler blir sjukt spända. det går dock hyfsat i lätta backar. vilket var en jävla tur eftersom det från 6 till 9 km gick mestadels uppför. men jag gick 100 meter sen joggade jag låååångsamt låååångsamt uppför. väl uppe på toppen så fick jag stanna igen. inte för att jag var trött men för att jag visste att om jag inte stretchade mina vader nu så skulle jag inte kunna gå dan efter. så snabb stretch sen springa vidare. sen gick det hyfsat. bättre än jag trodde. fick gå en bit i en backe till som var brant som fan. sen sprang jag på. dock var jag nära att stanna en gång till. den här gången varken på grund av trasiga hälsenor eller kramp i vaderna. den här gången för att jag fick en skrattattack. uppe på ett backkrön så hade huvudsponsorn NIKE smackat upp en slags tunnel i form av en löpardojja som man sprang igenom. den var porrigt röd med lampor längs väggarna. trodde iallafall jag. men det var huvuden. tjejer som sjöng nån jävla ramsa. när jag hajjade att det var brudfejjor och inte vägglampor så började jag apgarva. trodde att jag skulle få stanna å garva av mig men jag tog mig samman och fortsatte.

när det bara va 1 km kvar så kom jag in i den berömda andra andningen. såg en snubbe framför mig som tydligen var trött och därför gick. när jag kom ifatt honom så dunkade jag honom i ryggen å sa "komigen nu! bara 800 kvar!" och han började kuta igen. men jag kutade snabbare. min sista km gick fort som fan. sista 600 sprang jag max. fan va jag ville i mål. och efter loppet så var jag knappt trött. mycket mysko....

nästa år ska jag nog träna och om jag tränat ordentligt så kanske kanske det blir ett midnattslopp till...